Det var bättre förr
Gossen             

Eller.....................?

På denna del av sajten kommer jag vara fullkomligt groteskt nostalgisk och fördjupa mig i företeelser och ting som var vardag på 60-, 50 och 40-talen. Ja, även ännu tidigare.

Att ägna sig åt nostalgi anses av några som ointelligent och infantilt. Inget kan vara mer felaktigt. Om t ex de styrande i staden Göteborg hade haft en gnutta nostalgiskt tänkande hade vi haft kvar delar av vårt kulturarv och en betydligt vackrare stad. Det är ointelligent att INTE vara nostalgiskt!

Vi som fastnat i dåtiden äger en gen som vi skall vara väldigt stolta över. Se bara hur den som enbart har siktet inställt på framtiden helt sakna perspektiv på nutid och även saknar social förmåga. Att han ständigt anamma nutida påfund och alltid okritiskt hylla nyheter är verkligen tecken på djup enfald. De ickenostalgiska hylla dessa nyheter oaktat de fungera eller eljest tillför vardagen något mervärde. Nej, blicka bakåt och uppfylls av vad som tidigare skapat harmoni och tillförsikt. Död åt framåtskridandet!

Varför inte besöka Kapten Stofil för att insupa lite bakåtsträvande. Och humor.

Här sikta vi in oss på prylar du känner igen från vardagen. Kanske vi med tiden även kan få in berättelser, noveller typ, som kan ackompanjera oss verbalt och som hjälper oss att förflytta oss i en tidskula till flydda dagar. Med mustiga berättelser om hur det var på den gamla, fina, goda tiden. Jag komer bland annat att hänvisa till min morfars öden och äfventyr.

39:an Turk

Förr kunde man, utan dåligt samvete, röka en god pipa tobak eller en cigarr utan rädsla att få otäcka sjukdomar i lungor och hjärta. Man njöt av upplevelsen. Min gamle mentor, farbror Torsten, rökte sina 39:an Turk i alla år. Även långt innan jag kom in i bilden i den absoluta början av 1950-talet. 39:an Turk benämndes också "likspikar"... Kanske fanns det ändå en rädsla för att det inte var speciellt hälsosamt att sitta och dra i sig cigarettrök.

Dorch Bäcksin tändstickor

Allt nog; Farbror Torsten var en kämpe med ett yrke som knappast finns idag; kemigraf. Det var någon form av expert inom den grafiska industrin som t ex gjorde färgtryck för olika trycksaker.  Idag ger jag mig fan på att han satt "trycksaksstrateg" på visitkortet...

Torsten osade på sina 39:or och förpestade luften för omgivningen i allmänhet och för hustrun Maja i synnerhet. Såväl på Femkampsgatan som på sommarboendet invid Nilssons Speceriaffär vid foten av Åsen ute i Askim, några minuters resa med Säröbanan med dess frustande, svarta ånglok. 39:orna hade en torr cigarrlik doft som lite påminde om ånglokens kolrök.

Till farbror Torstens olyckor kan berättas att han faktiskt dog det år han fyllde 67, 1958. Samma år vi hade fotbolls-VM i Sverige. När man blev 67 gick man i pension på den tiden. Det berättas att farbror Torsten, som hade det utdöda yrket "kemigraf" under årtionden pratat om hur skönt det skulle bli att en gång få gå i pension och njuta sitt otium. Han stupade, trist nog på mållinjen kan man säga.

Och dessvärre har "mållinjen" en liten koppling till Torsten. Jag kommer ihåg att just sommaren 1958 hade vi tagit med oss vår relativt nyinköpta 15-tums TV till Askim under sommaren. Och i vårt rum på övervåningen i huset på Hult Åsen (hos Alice) var en mängd herrar samlade för att titta på nymodogheten TV. Och jag vill minnas att farbröderna var oerhört fascinerade över att precis när matchen spelades kunde man samtidigt se den i rummet med den nerrullade gardinen ute i Askim... Här var Yngve, Erik, morfar, Torsten, farsan,Ivan, Elon m fl samlade för att skåda televisionsunderverket - och VM-matchen!

Även jag hade då en dekal på min bruna pluska med VM-symbol och Nacka Skoglund detta år.
VM 1958

Att flytta ut på landet innebar förr att man fick hyra ett rum i ett större hus någonstans utanför stan. Husägarna flyttade inte sällan ner i källaren för att hyra ut så mycket som möjligt av bostadsytan till sommargästerna. Göteborgarna flyttade ut i skärgården, ibland ut på "bonnalandet" någonstans bland kossor, hästar och hönor. I Torstens fall innebar det alltså i det som numera är en del av Göteborg; Askim. Man levde ganska spartanskt med spritkök, utan rinnande vatten och med en slaskspann i pentryt. Pentryt/köket var inte sällan en mycket liten smutt där måltider tillagades på ett Primuskök. Jo, det fanns andra modeller också. Svea var ett av dem.

Primus Sveakök  Primus med rödspritkanna 

Har du en obetvinglig lust att fördjupa dig i olika former av fotogenutensilier? Klick här!

Köksinredningen bestod ganska ofta av apelsinlådor ställda på högkant och med något somrigt, blommigt tyg som agerade skåpsluckor. Apelsinlådorna var på kortändan ofta dekorerade med otroligt vackra bilder av apelsiner, landskap mm.

Apelsinlåda

Och tända 39:orna kunde man ju förslagsvis göra med Dorch Bäcksin & Co:s reklamtändstickor. Det var röda, platta stickor med gult svavelhuvud.

Farbror Torsten (Karlsson) var dessutom den person som myntade talesättet: "- Är det stenar i pottan när Karlsson pinkar?". Det är poesi när den är som bäst... Torsten åsyftade ett uttalande av sin läkare i samband med ett besök som handlade om herr Karlssons njurstensbesvär.

39:an TurkTurk

Den som troligen försåg Farbror Torsten med röda reklamstickor att tända "Turken" med var hans polare Lars Daniel.

StamboulStamboul

En herre som gärna rökte sina Stamboul när han satt på sitt kontor på Norra Hamngatan. När Stamboul gick i graven övergick han till Ritz.

StamboulRitz


Lite mer "buffliga" och påvra existenser rökade inte - de snusade. Från min ungdom kommer jag ihåg en skojig gubbe från Askim, som hette Gösta F. Han kom ofta på besök till Åsen och där intog han "kaffi" och några rejäla mullbänkar under läppen. Jag tror aldrig han la ut snuset, han åt det förmodligen... Då såg dosorna ut så här.

Snusdosa


År 1923 invigdes Liseberg. Detta skedde i samband med ett stort evenemang som kallades Göteborgsutställningen. .

Många har hört talas om utställning i Göteborg 1923 och att man kunde åka linbana från utställningsområdet till nöjesfältet som kom att kallas Liseberg.  Detta skedde från utställningsområdet invid Näckrosdammen..

Från utställningsområdet gick också en bergbana till området  vid Johannebergs vattentorn.

Linbana 1923

Så här såg utställningsområdet ut vid invigningen..
Utställningsområdet 1923

Slottsskogsvallen, Naturhistoriska museet samt Torslanda flyghamn är några exempel på resultatet av utställningen, som drog hela 4,2 miljoner besökare. Den ledde också till en förbättring av relationen till Storbritannien som varit frostig under krigsåren. Göteborgsutställningen fick nationell och internationell betydelse, och frågan är rentav om inte Stor-Göteborg föddes den 8 maj 1923.

Bergbana 1923

Man hade också samlat ihop ett gäng småväxta människor och dessa uppvisades som en - attraktion. Makabert? Njaä! Idag är det naturligtvis omöjligt att tänka sig. På den tiden gjorde man så - och möjligen fick några småväxta personer ett drägligare liv genom att tjäna några kronor. Tänk på att detta inträffade för mycket länge sedan...


Säsongskort, Liseberg 1923

Här är morfars säsongskort på Göteborgsutställningen 1923. Kontorsstrategen!

Allt nog; Lars Daniel gick på invigningen av Göteborgsutställningen/Liseberg med familjen. När de passerade lilleputtarna, som småfolket officiellt kallades, klappade han en av de små damerna på huvudet och uttalade något om att det var "en rar, liten gumma". Detta tilltag upprörde tydligen "gummans" make till den grad att han tillkallade lilleputpolisstyrkan. Snutarna tog omdelbart tog upp jakten på Lars Daniel, som diskret drog iväg. Med batongerna i högsta hugg struttade de efter illdådaren och tänkte förpassa honom bakom lås och bom i lilleputtarnas egen finka. Kolla på de tre små snutarna i sina kaskar nere till höger i bilden.

Lilleputtar

När Lars Daniel inte njöt av tobaksröken gjorde han ibland stora insatser för den svenska konsthistorien. Det är bland annat han som sett till att Carl Larssons målningar är så högt värderade idag. Lars Daniel medverkade under Carl Larssons portträttmålarperiod i Göteborg till att tvätta bort de "misslyckade" dukar C.L. hade ett avtal med Dorch Bäcksins konstnärshandel att få lämna tillbaka och få nya. Ack ja... Om bara ett par av C.L:s dukar sparats till oss...

 

Ibland var L D ute och roade sig. Ett kvarter punsch i Trädgårdsföreningen, eller en middag på Lejonet satt aldrig fel. Runt 1910 hade kanske ett besök på något av nämnda etablissement dragit ut inpå småtimmarna. Nöjd med sig själv kom L D hem och äntrade trapphuset. På denna tid hade man inte belysning i uppgången på landshövdingehuset i Lunden där L D bodde. När L D tagit sig upp de första trapporna ser han i mörkret att grannens vita katt sitter utanför dörren och spärrar vägen. Ett försiktigt hyschande för att få iväg kattjäveln hjälper ej. Han sitter kaxigt kvar och stirra på L D.

Ett högre hyschande och hyttande med näven skall väl få fanskapet att flytta sig... Men icke. Han är parkerad på bästa plats i trapphuset. L D lyckas ta sig förbi katt-uschlingen och när han passerar måttar han en spark för att ge den där feta, vita kattjäveln en minnesbeta som han sent skall glömma, och som skall lära honom att veta hut. Och - PANG! Fullträff!

Det smäller till ordentligt och ljudet av klingande och smällande metall är omisskännligt när "katten" sedan studsar mellan väggar och trappor ända ned till ytterdörren. Oväsendet är bedövande. Inte en levande själ i trappuppgången missar den nattliga metallkonserten.

Det var naturligtvis ingen vit katt. Det var grannen som ställt ut ett nattkärl och en bringare med vatten i trappan. Allt i vit emalj med mörkblåa border. Det var alltså dessa hygienutensilier som L D träffade så pricksäkert.

Dagen därpå var L D mycket försiktig när han gick till jobbet. Inga onödiga ljud nu, inte... Och kattjäveln fick många onda ögon av herr L D fortsättningsvis.

 

KannaEmaljpotta

Här ser vi några emaljerade pjäser som var mycket vanliga i hushållet innan plastens intåg. Rejäla, hållbara och hygieniska!

 

Hur såg då Göteborg ut på den gamla goda tiden? Här följer några bilder på platser och gator som både Torsten och Lars Daniel slitit sina sulor på:

Brunnsparken

Brunnsparken

Dorch Bäcksin & Co:s kontor och affär på Norra Hamngatan.

Dorch Bäcksins kontor

Norra Hamngatan mot Drottningtorget. Här reser sig idag den anskrämliga ingången till Östra Nordstan.

Norra Hamngatan mot Drottningtorget

 

Det var på den gamla goda tiden man kunde se pampiga, mörkgröna gjutjärnspjäser som reste sig likt ornamenterade, slottsliknande torn och som doftade tjära (och urin). De kallades ibland för Förargelsens hus såg ut på detta trevliga sätt. Här kunde en man slå daggen av sin lilja och därefter åter ta sig an dagens uppgifter och vedermödor på ett mera koncentrerat sätt.

Pissoar

 

Tänk så rik man var i slutet av 1860-talet när man kunde betala med en så´n här sedel. Utgivna av privata banker...

Gammal femma

 

Ja, j-lar... Det var tider det!

På den gamla, goda tiden drack man inte läskedrycker och annat trams när man skulle svalka strupen. Det var lemonad som gällde. Citronlemonad!

Lemonad

Sajten är producerad och utges i samarbete med

Vatten

Uppdaterad senast 2018-06-17

Tillbaka till huvudsidan!



Familjevapnet