The story

Den som nedpräntar dessa rader - någon till nöje och "androm till varnagel" är en vilsen yngling som föddes på tidigt 50-tal - när kalla kriget var en påtaglig verklighet samtidigt som framtidstro och livsglädje var drivkrafter hos vuxna och de unga svenskar som skulle ta över i framtiden. Då var allt möjligt – trots att vi inte hade smartphones och internet.

Någon frågar sig naturligtvis varför en person vid sunda vätskor bygger upp en jättelogotype med sitt eget namn. - Har han hybris? Nja, det är väl möjligt att det kan ha blivit lite fel i pallet efter ett långt liv i bankvärlden... Där fanns ju flera som hade tydliga tecken på storhetsvansinne!

Men den verkliga orsaken är att jag alltid haft en obetvinglig lust att använda våra bokstäver och språket i kombination med färg och bilder! Information, typ...

Hoppsan - där dök det upp en ny Fridén-logga, gjord av ballonger med guldfärg! Ödmjukt, högtflygande, uppblåst, luftigt...

Växte upp i ett av de nya bostadsområdena som skapades i Göteborgs utkant under efterkrigstiden – Södra Guldheden – numera en central stadsdel! I sådan miljö borde fler unga få växa upp och utvecklas… Visserligen börjar stadens klåfingriga politiker och arkitekter nu att ”förtäta” Guldheden. Vilket innebär att man förstör hela upplägget med vildvuxen, fin natur mellan de välplanerade, låga husen som klättrar omkring på bergen där i södra Göteborg.

På somrarna packade familjen prylar och vi åkte iväg ut till Askim som då var en lantlig idyll och där hyrde vi in oss hos ”Arvid” och hans fru och senare hos "Alice på Åsen". Det var ett minijordbruk med kossor, höns, katter och egna odlingar av potatis, råg, havre mm. På Askim (ja, man sa´ ”på Askim”) bodde även mina morföräldrar och som liten fick jag gå och handla mjölk hos Nilssons Specerier och fick förmaning att inte ”skaka den bruna glasflaskan”… Mormor ville skumma av grädden som samlades i flaskan hals och ha i sitt kaffe!

Lite mer nostalgi - ett sidospår med sådant man kommer ihåg... Klicka på nostalgi- knappen!

eller någon gång med en blå Chevrolet stationsvagn som tillhörde morfars arbetsgivare Dorch Bäcksin & Co!

Jag hade några ”drömyrken” som liten och det var t ex fyrmästare, utrikeskorrespondent och sjökapten.

Utrikeskorrespondent tyckte jag verkade trevligt. När jag var liten var det Arne Thorén i New York och Björn Ahlander i Washington som rapporterade från drömlandet USA i Sveriges Radios Ekosändningar. Jag trodde på den tiden att de jobbade några minuter vid 17-tiden och att de sedan bara lallade runt och trivdes i det stora landet i väster.... Att jag inte satsade på utrikeskorre var kanske ett ganska dåligt val. Det gjorde dock kusin Christer, och han har ju gjort det på ett alldeles utmärkt sätt! Och har säkert jobbat längre än de minuter man sänder Dagens Eko.

Med tanke på att man redan på 50-talet började automatisera fyrar, var det väl tur att jag inte satsade på just det. Det närmaste jag kom en fyrmästares arbetsuppgifter var nog när jag lyckades hamna inom Flygvapnet i lumpen – på Kgl Jämtlands Flygflottilj, F4 på Frösön

som väderbiträde (meterologistrateg...). Där fick man lära sig en mängd nyttigheter om väder.

Utbildningen till s k väderbiträde skedde på en flottilj i sydöstra Sverige, F 12 i Kalmar under 6 veckor.

Vi lärde oss t ex molnkategorier – det finns tre stycken – och viktiga molnnamn som t ex Altocumulus Lenticularis Duplicatus. Just den sortens mycket ovanliga moln försökte undertecknad få chefsmeteorologen att acceptera i en observation strax innan muck. Den koleriske despoten gav självklart yours truly en ordentlig uppsträckning och det fick bli vanliga Altocumulus i ”obsen”.

Att gå i klinch med en betydligt starkare motståndare (i form av den despotiske chefsmetrologen) var nog typiskt för undertecknad. Mitt auktoritetskomplex och inbyggda motstånd när en Goliath sätter sig på liten David, har alltid irriterat mig. Det har inte alltid gynnat mina möjligheter till att ta mig fram i yrkeslivet, men för den personliga tillfredsställelsen har det, långsiktigt varit mycket njutbart...

Förutom bland överordnande militärer har jag även hamnat i onåd hos pösmunkar och potentater i bankvärlden - något jag är väldigt nöjd med idag.

Jag hade varit mer bedrövad idag om jag "tagit chansen" att slicka någons röv för att ta mig fram personligen.

Just antihjältar har varit mina stora förebilder. På F4 skapade jag Väderlappen, en lek med namnet Läderlappen som Batman hette under min uppväxt.

Alldeles intill vårt rum på flottiljen i flygledartornet hade flottiljchefen, överste Evert Båge sitt tjänsterum. Han noterade Väderlappen och insåg att den där vicecorporalen 111 Fridén tydligen var en fena på att hantera text & bilder... Så rätt han hade, den stolte översten.

Jag fick ett hedersuppdrag att ta hand om hans pärmar och göra trevliga namnettiketter! Pärmarna hade han i en bokhylla bakom sig och alla underhuggare som beviljades audiens hos översten kunde sedan njuta av pärmar med synnerligen vackra och helt unika ettiketter bakom flottiljchefen!

Som tack för det kunde jag använda överstens rum att sova i när jag ansåg att väderobservationerna (vid lugnt väder) kunde göras i förtid. Jag lämnade sedan in obsarna till sigalisten som tjänstgjorde på natten och instruerade honom att sända dem vid bestämda tider. På så sätt kunde jag få några timmars skön sömn samtidigt som jobbet skötte sig själv...

Nu är mitt sovande under vakttjänstgöring och fejkade väderobservationer preskriberade brott och jag riskerar inte längre krigsrätt när jag erkänner det. Det var ju samtidigt ett sätt att testa mina kunskaper i att "spå väder" under några timmar, skulle jag kunna ursäkta mitt slappa beteende med.

På något sätt ingick det i värnplikten att alltid försöka hitta ett sätt att vila, även när befälet inte hojtat "rast, vila"! Även vi meterologistrateger hade ju en kort krigsutbildning med marsch, k-pistskjutning, granatkastning mm initialt. Jag har dock aldrig i hela mitt liv haft så lätt för att koppla av, så många gånger per dag som under den tiden...

Väderlappen, som blev väderavdelningens maskot, snodde jag från Disneys Långben och Don Martins Captain Klutz. Då fanns ju inte internet att stjäla på och ingen PC att jobba med. Det innebar jobb med kopiering på Xerox-maskiner och med Rotring tuschpenna, som vi annars använde för att plotta väderkartor...

Jag började faktiskt jobba för lön redan som 12 -13-åring i Cederbergs Livs i Södra Guldheden. Herr specerihandlare Sven Cederberg var en snål jävel och undertecknad hade bara två kronor i timman. I speceriaffären på Dr Fries Torg hade cykelbudet 2:50… Jag titulerar mig blygsamt velocipedbudstrateg vid denna tid!

Man cyklade på en stor och tung paketcykel och kunde ha upptill 3 stora lådor med varor på pakethållaren där fram. Vilket gjorde ekipaget ännu tyngre, alltså.

Men det var nog nyttigt att lära sig att jobba och slita och att ingenting var gratis! Specerihandlare Sven Cederberg kallades för ”Sven Ettöring” p g a sitt snåla sinnelag. Han körde en svart Merca…

Mitt första konsultuppdrag för arvode fick jag redan vid 6 - 7 års ålder. Det var hos Alice på Åsen, Askim. Jag ombads då åla mig in i grunden under lagården för där hade gårdens halvvilda katt fött ungar och man ville inte att de skulle växa upp där. Jag förstod inte exakt vad de skulle göra med dem och när man sa att jag skulle få 50 öre för varje kattunge accepterade jag och ålade in. Vid denna tid titulerar jag mig Katt -& Husgrundsstrateg och funderar på hur mina visitkort skall se ut...

Det visade sig vara sex stycken små fina kattungar som troligen precis öppnat ögonen. Några var grårandiga och några svarta. Alldeles otroligt söta och näpna. Alla sex lades i bondlurkens stora keps och jag rusade glatt in till mormor och morfar och skulle visa. Morfar låg på soffan och tog en eftermiddagslur och jag placerade kepsen med de sex kattungarna på hans mage och ropade; - Morfar, morfar titta!

Morfar blev absolut inte glad av att väcks med en skitig keps med sex kattungar på magen... Vill minnas att han inledde sitt svar med ordet "Faaansss..." Det brukade han göra när han inte var harmonisk och balanserad!

Denna sedelärande historia avsutas dock i moll. Vad jag icke förstod var att kattungarna skulle avlivas medelst att bli stoppade i en säck och dränkta!

De tre kronorna (arvodet för mitt uppdrag) gav aldrig den där totala tillfredsställelsen när jag insåg att jag gjort samma sak som Judas Iskariot... Nämligen, förrått någon man älskade för några simpla silverpenningar!

Uppväxten på Guldheden var bra. Det fanns alltid kompisar, då de fina tegelhusen, i rött och gult, nog var att betrakta som barnrikehus. Ofta unga familjer som precis satt bo och som skaffade barn i början på 50-talet.

Det busades väl en del och möjligen tyckte inte de som utsattes för buset att det var oskyldigt. Allt som smällde var spännande!

Man kunde sitta och fylla en patronhylsa med svavel man tålmodigt skalade av från tändstickor och sedan placera de ihopnypta hylsorna i en rad på spårvagnsspåren vid ändhållplatsen. Det blev ett effektfullt och ljudligt smatter likt en tung kulspruta… Säkert väldigt trevligt för de boende på Dr Liborius gata…

Man släppte också en tung sten på en hylsa med en ordentlig bang som resultat. Vid ett tillfälle gjorde jag en sådan. Senare hittade jag ett metallsplitter som gått rakt igenom min skolportfölj och sedan hamnat en bit in i en skolbok… Farliga grejer alltså - jag lärde mig på så sätt att vara mycket försiktig med att läsa böcker!

Lite senare började man sondera möjligheterna att städsla sig för sommarjobb, och när jag var 14 år kunde jag skaffa en arbetsbok och bli kontorsbud, som jag kallar ”Kontorsdistributionsstrateg”. Jag knatar in på ärevördiga Svenska Amerikalinjen, med ingång på Norra Hamngatan, framlägger mitt simpla curriculum vitae muntligen och erbjuder mina tjänster. Jag lyckas tydligen förespegla personalcefen att jag är en synnerligen vital och "comming skeppsredare" och tackar ja till erbjudandet att slava för 600:- i månaden. Första arbetsdagen råkar vara den 28 juni, lönedag, och jag får gå ner till kassan och kvittera ut ett kuvert med hela 60:- av den kvinnliga, ampra kassörskan.

I tron att jag hamnat i himlen drabbas jag av hänryckningsnoja. Här kommer man till sitt nya kneg, jobbar några timmar - och får sedan hela 60 SPÄNN! Så mycket egna pengar hade jag aldrig haft sedan jag räknade ihop ersättningen för sveda och värk p g a konfirmationen...

Efter att i lyckorus ha inhandlat ett "förstadagsbrev" hos en tobakshandlare på Grönsakstorget inser jag snart att dessa sextio kronor skall räcka till nästa avlöningsdag som infaller trettio dagar senare - den 28 juli!

Ett jobb jag återkom till under många somrar. Trevligt ställe med många andra unga, gamänger som jobbade som kontorsbud på de olika dotterbolagen, SOL, Tirfing, ASOK, BTS, Posteritas, Ferm, Axel Broström & Son, Simon Edströms, Bunkeroljor…

Vid några tillfällen var det krig mellan vaktmästerierna i Broströmia och Annexet. Vapnen var tjocka gummiband och ammunitionen bestod av gem! Det utbröt en veritabel eldstrid över innergården och det var säkert ett kilo guldglänsande gem som sedan låg och erroderade på taken och gårdsplanen.

Hos Broströms fick jag en lärorik inblick i en epok som höll på att gå i graven – Göteborgs skeppsredare-epok med Dan-Axel Broström och hans ingifte släkting Christian von Sydow som tog över företaget innan det mer eller mindre upplöstes.

Christian von S var en stroppig klädsnobb i kamelhårsulster, kubb och blommig väst – vilket var mycket djärvt även om flowerpowerepoken blomstrade runt 1966 - 67.

Dan-Axel Broström var ju tredje generation i skeppsredartronföljden. Det sägs ju om dynastier att första generationen bygger upp, den andra förvaltar och utvecklar och den tredje river ner...

Axel Broström började sin verksamhetr med segelskutan Mathilda 1865 och startade 1890 Ångfartygsaktiebolaget Tirfing som blev moderbolag i den med tiden stora Broströmskoncernen. Därefter övertogs verksamheten av hans son Dan. När Dan dog tog hans fru Ann-Ida Broström över och därefter var det Dan-Axel Broström som styrde skutan mot undergång... Dan-Axel lär ha varit en snäll och kanske lite för vek person att ta över ett imperium och leda det handfast.

Jag såg aldrig Dan-Axel i Broströmia, som det stora pampiga huvudkontoret vid Skeppsbron hette. Däremot hade jag det tvivelaktiga nöjet att se honom, full som en kastrull, på Park Aveny där han ofta tog sig några glas. När han var tillräckligt packad ringde förmodligen personalen till hans privatchaffis Kylén, som kom med den mörkblå Bentleyn och fiskade upp skeppsredaren.

Kylén, såg man däremot ofta på gården bakom huset Broströmia - som nu är Hovrättens hus. Där trängdes flera fina bilar och deras chaufförer. Det var privatchaufförerna för de olika direktörerna i Broströmskoncernen. Finast av dem alla var Åke Kylén, Dan-Axels chaufför (chaufförsstrateg).

Två musikminnen som jag faktiskt kopplar lite till Broströms – En riktigt het eftermiddag stod många fönster öppna in mot gården. Någon hade ställt en radio i fönstret och ut strömmade Beatles ”All You Need Is Love”… Det var en alldeles ny låt som släpptes i juli 1967 (The summer Of Love).

En annan låt som fanns på jukeboxen i Smedjekaféet 1966, som man ibland gästade på någon rast, på Smedjegatan var Manfred Manns ”Just Like A Woman”. Där offrade man en 25-öring för att få njuta lite fin musik! Vi hade ju inte "nätet" och Spotify att tillgå på den tiden.

En annan låt som jag hörde på en jukebox var ”I Can´t Stop Loving You” med Ray Charles. Det var på Strandkaféet 1962 på vägen från Åsen ned mot Askimsbadet! Visste själv inte mycket om ”love” då, men musiken, Rays häftiga röst, kören – det var fint - låten håller även idag!

Under tonåren intresserade jag mig för den surrealistiska konsten där Magritte, Dali och konstnärerna i svenska Halmstadsgruppen blev de stora ”idolerna”. Jag plitade och ritade själv en del, men självkritiken var hård och den enda gången jag ställde ut på Göteborgs Konstmuseum var med hjälp av min teckningslärare på Hvitfeldtska, Gösta Skyle, som uppmuntrade den kreative ynglingen…

Jo, det är sant! En skolutställning. Jag beställer nya visitkort med titeln Konst -& Kulturstrateg.

I tonåren började man ju också intressera sig för det motsatta könet. Man tog sig till Liseberg och etablissemanget Pop In. Ett ställe med hög musik och en alldeles levande engelsk, diskjockey som hette Clem Dalton.

Oj, oj, oj - där dånade t ex den suggestiva låten "I´m A Man" med Spencer Davis Group ut i den mörka lokalen… Var man verkligen en man då????

Efter Pop In valde vi fyra kompisar, som var blodsbröder under denna tid; B, K-G, L och yours truly, att dra mot High School Club på Öfre Majorsgatan (notera stafvningen - men det skulle egentligen varit "Öfvra...") i Linnéstaden.

Man klädde sig i kostym och undertecknad hade kravatt i s f slips - snits & stil!

Där stod tjejerna uppradade ut med väggarna i lokalen och vi killar gjorde alltid ett varv först för att ”kolla in hur kvällens bestånd" verkade. Senare gick man och bjöd upp ett offer… Misstänker att detta mansgrisiga beteende inte gäller på något etablisement idag... Å andra sidan skulle vi aldrig våldföra oss eller på annat sätt förödmjuka de damer vi umgicks med!

När vi gick på ”Higg” var vi ju vuxna och för att våga sig fram till en snygging skulle man ju ha något innanför västen. Under veckan fick vi muta någon alkis utanför Bolaget att köpa ut, mot att vi bjöd på en flarra Diamant eller Beyaz. Själva skulle vi ha Moscatel eller Mavrodaphne (Morbror David). Snits & stil, var ordet, sa Bull... Och vi samtliga gamänger presenterar oss vid tiden som "starkvinsstrateger".

Vi placerade våra flaskor i källaren under veckan, i ett hus på Majorsgatan dit vi gick innan "Higg" som öppnade kl 19.00 på lördag. I vår förmöteslokal stod vi och skroderade, drack lite Moscatel och rökade. Vi blev ystra och kunde bege oss till cluben där vi elegant hostade upp 7 spänn, som inträdespriset var för medlemmar (8 för icke medlemmar). Därefter begav man sig mot dansgolvet, bjöd upp och blev kvällens Fred Astaire.

Vilka var de stora musikinspiratörerna under 60-talet då? Det var många... The Kinks, The Hollies, Love Affair, The Troggs, Simon & Garfunkel, The Seekers, The Tremeloes, The Archies, Manfred Mann med många flera - och så naturligtvis:

Kanske var Procol Harum och deras jättehit från 1967 - A Whiter Shade Of Pale - ytterligare en orsak till att vi sökte oss mot lite annorlunda musik. Lyssna på en instrumental variant utan sång av Gary Broker. Då hör du också att detta egentligen är en fin psalm. Är övertygad att om Johan Sebastian Bach kunnat lyssna på detta mästerverk hade han jublat och bett att få Matthew Fishers autograf. Det är Matthew som är upphovsman till orgeldelen i låten och som också spelar Hammondorgel (modell M-102) på originalet.

Varifrån man fick all information på den tiden, är fortfarande ett mysterium när varken internet eller internationell TV fanns. Men man gick till de större tidningsaffärerna och tjyvläste de engelskspråkiga tidningarna "New Musical Express" och "Melody Maker" och insöp viktig kunskap. Inte sällan var det tidskriftsavdelningen på NK (Ferdinad Lundquist) som fick bjuda på gratisläsning där dessa blaskor salufördes.

Det var nog där jag uppsnappade att ordinarie trummis i Procol Harum inte kände sig säker när AWSOP skulle spelas in. Producenten var också osäker på om Bobby Harrison skulle fixa tempo och takt. Därför kontaktades studio -och jazztrummisen Bill Eyden, som för ett mediokert timarvode för denna gudabenådade insats inhöstade han 15 pund och 15 shillings... För tre timmars arbete gjorde Bill en outplånlig insats på detta odödliga, magiska musikstycke!

Eftersom låten visslade iväg upp på världens alla topplistor sökte Eyden senare få någon kompensation och lär ha fått ca 100 pund retroaktivt. Bandets egen trummis Bobby Harrison lär dock ha tjänat tusentals pund på att "mima" på ett flertal TV-inspelningar och för alla stimpengar som tillföll bandet...

Men redan på den tiden, när man följde popens och rockens idoler, var jag ofta och nosade på klassiska låtar och de mästare som skapat de verkligt odödliga hitsen. Kommer ihåg att när jag hörde Mozarts Rondo a la Turca som liten tyckte jag det var en klämmig och medryckande låt, och som jag trodde var ny. Även Aram Katchaturians Sabeldans var en häftig dänga som lockade mig vidare in i den klassiska musikens värld.

När jag senare lyssnade på Ludwig van Beethovens Pathetique och hans Ode till Glädjen i 9:e symfonien stod dörren vidöppen till den klassiska världen. Ode till glädjen tycker jag att gamle Ludwig van gjort till en oerhört berusande hyllning till just - glädje. Hans kända Violinromans nr 2 tog definitivt bort stämpeln av tråkig, sorglig och döv gubbe. Han var ett geni - och hans musik går rätt in i själ och hjärta!

Om du drabbas av melankoli, sorg eller bara kraftlöshet, tappar fotfästet och ser mörkt på livet skall du definitivt ta fram Beethovens Pianokonsert nr 5 i Ess-dur, opus 73 kallad Kejsarkonserten. Vilken skön känsla, så vackert och vilken kraft! Där kan man snacka om helande, musikaliska och "boostande" krafter!

En synnerligen speciel och rolig variant av Ludwig vans 9:a är den som W Carlos gjorde till Kubrick´s film A Clockwork Orange.

Vi får ju heller inte glömma fader Bach, Johann Sebastian... Han har gjort fantastiska saker. Cellosvit nr 1 t ex, och Air... (som inspirerade just Procol Harum till att göra AWSOP) - och gubben Bach har gjort en fin låt kallad Ave Maria, här med Maria Callas.

Och en liten, skäggig gubbe som INTE heter Camilla - han heter Camille, och har ett märkligt efternamn

Saint-Saëns. Han har skrivit ett riktig, svulstigt stycke känt som hans orgelsymfoni -

Symphony No. 3... Här är det drag under galoscherna! Det finns en trevlig låt som bygger på denna orgelsymfoni - If I Had Words! Också fin, med skönt reggae-gung!

Ett annat stycke som direkt berör mig är Intermezzot från Cavalleria Rusticana, skrivet av en snubbe vid namn Pietro Mascagni. Jaha, undrar ni - brukar det inte vara gubbar som är födda på 16 -1700-talet som passar den där Fridén? Mascagni är ju nästan jämngammal med Fridén själv... Nja, alltså han levde mellan 1863 - 1945.

Vi hade ingen grammofon hemma när jag var liten, men radions enda program gick konstant hemma och även hos mormor och morfar lyssnade man på radio. Utan att veta vilken musik det var jag lyssnade på, satte det sig någonstans i bakhuvudet. Just Mascagnis Intermezzo upplevde jag fortfarande som väldigt pampigt, men även lite sorgligt. Säkert därför det följt mig genom livet. Viss musik berör!

Och jag beklagar de som aldrig hittar in i den klassiska musikens underbara värld, utan fastnar i helvetet där jag är övertygad om att Lasse Stefanz, Ingmar Nordströmz och Vikingarna spelar sina hits - oupphörligt, samtidigt som man är inlåst i en bingolokal där det pågår ett oändligt utropande av "Bertil 9", etc, etc och man kan vinna fula, hemvirkade dukar!

1959 blev Osynliga Klubben mitt rättesnöre. Den kom då som egen serietidning. Sedan tidigare hade jag lyssnat på radioprogrammetr Snurran, där OK startade.

Därefter såg jag den nya svenska tidningen MAD i Guldhedens Bokhandels skyltfönster på Dr Fries Torg 1960. Blev helt fascinerad av Alfred E. Neumans nuna på de omslag, som vid denna tiden skapades av den fantastiske konstnären/tecknaren Kelly Freas. En annan duktig omslagstecknare var Norman Mingo.

Den tecknare som skapade den grafiska, svartvita bilden i tusch var ett annat konstnärsgeni - Wallace (Wally) Wood.

Alfred E har sedan varit min vapendragare genom hela mitt liv. Han har poppat upp som en yster krydda i annars så sega och tråkiga presentationer på "ombudsmannarespiratorer" (overheadapparater) och i olika rapporter som behövts livas upp. I vått som i torrt!

Ibland till någon potentats - av prestationsångest hemsökt - fasa, men oftast till vanligt folks glädje!

Det finns ju en utbredd missuppfattning att Alfred E. är en serifigur... Självklart helt fel! Affe själv utropar frågande: - Moi? Seriefigur?

Klicka på bilden av mig får ni se att jag lever... (Vi har utgått från ett av Frak Kelly Freas suveräna porträtt av Alfred från ett omslag från slutet av 50-talet)

- Näpp, jag håller mig till gamla serietidningar och möjligen någon intressant facklitteratur i bokform. Seriestrateg står det på skylten utanför mitt kontor, tillika på mina visitkort vid denna tid.

Nja, kanske inte bara på muggen... Runt 1960 roade jag och kamraten Anders oss ute i Askim med att ta oss in på den s k "Tältsta´n" nere vid Askimsviken. Sedan stal vi toapapper i förrådet vid avträdena - "torr-muggar". Vi gick sedan upp på det höga berget på väg ut mot Marholmen. Högst upp slängde vi ner rullarna och höll bara kvar papperet i ena ändan. När vi sedan kutade iväg kunde vi på långt håll njuta av den fantastiska vyn med de vita ränderna utmed berget - i form av toapapper...

Den sommaren delar jag ut visitkort med titeln "Das Strateg"... En liten hyllning till det fåtal tyska turister som hittat upp till Die Dumme Schweder!

Uppskattades säker inte av övriga medborgare i Askim - och troligen heller inte av nödiga gäster i Tältsta´n!

Redan som liten blev jag intresserad av musik. I hemmet hade farsan alltid på radion, och han hade en liten högtalare i köket och en sladd in till stora radion i vardagsrummet. En finess man var stolt över! "Music all over the apartment..."

Det var mest snack i radion på 50-talet, men då och då kom musikprogram som ”Musik under arbetet”, som sändes 1946 - 66 och ”Grammofontimmen” som sändes första gången redan 1928. Troligen var man receptiv och mycket av det man hörde som liten kommer man ihåg idag. Ett exempel: hörde en låt som påverkade mig och som satt i bakhuvudet i decennier. Kom inte ihåg låtens namn men att orkesterledare hette Alfred Hause lyckades jag komma ihåg – snacka om ”värdelöst vetande”...

Men att ha en ständigt påslagen radio i hemmet (P1, "pratkanalen" - den enda - med mest vuxet innehåll) har säkerligen bidragit till att yours truly uppfångat en del sanningar och därmed har en hygglig allmänbildning. Förutom frågesportprogram som "Tjugo frågor" med Per-Martin Hamberg kommer jag ihåg upptäcktsresanden Sten Bergmans berättelser om sina utflykter i Sydamerika bland antropofager, vildar och annat löst folk.

Jodå, Sven Jerring var mycket aktiv i radion när jag var en liten lyssnande knodd...

...och en snubbe som hade en mycket känd röst var meteorologen Jan Widebäck som lär vara den person som läst flest sjörapporter i radio. Vi som är torra bakom öronen lyssnar gärna på en gammal fin rapport från 15 mars 1961. Notera t ex några platser man aldrig hör numera: Tynemouth (England) , Borkum Riff (tysk fyrskepp utanför Hollands kust), Söökojan (i Vänern) , Gran, Hela (utanför Gdynia, Polen) , Memel (som nu heter Klaipeda i Litauen) ... det är ju poesi för fan! Så poetiskt att jag själv drabbas av skrivklåda och nedpräntar föjande romantiska epos:

Vid Memels fyr

Vid Memels fyr gick solen upp

jag hörde en morgongalning från en tupp

från daggvått gräs jag lättade och flög likt en molntuss

mot hotellet där jag mötte kärleken och fick en blöt puss…

Klicka på micken nedan och lyssna på en snubbe aldrig stakar sig, hummar eller säger "ööööhhh"! Något för dagens radiopratare att ta efter som ideligen berättar vad de själva heter och som mest hummar och öööhh:ar Han heter Jan Widebäck och detta är en sändning från den 15 mars 1961.

Själv satt jag vid denna tid och plitade ner namnen på alla fyrplatser som rapades upp i radion i en skrivbok. Det var ett märkligt nöje och intresse - det var under denna tid jag ville bli fyrmästare på en ödslig plats. Denna typ av bisarra intressen gjorde att jag fick hyggliga kunskaper i geografi förknippad med Sveriges kuster. Jag kan t ex när som helst peka ut var Hoburgen ligger...

Vid ingången till Mossebergsskolans gård står det innhugget i fasaden med förgyllda bokstäver: "Kust -och fyrstrategen J W Fridén studerade här".

När internet kommit var det sedan inte svårt att söka (när jag sökte hade inte Google startat, den populära sökmotorn hette då Alta Vista). Jag hittade ”Blauer Himmel” (just detta är en s k stenkaka och inspelad 7 dec 1951) med Alfred Hauses Tangoorkester, och kunde sedan njuta av musiken jag hörde senast runt 1958 - 59. Varför denna tango etsat sig i mitt inre vet jag inte riktigt, men jag får en märklig och mäktig känsla när dragspelssolot i låten börjar...

Allt nog, jag sökte till dåvarande Slöjdis (Konstindustriskolan i Göteborg) efter gymnasiet. Kom inte in, tappade tron på mina färdigheter, men sökte till en privat reklamtecknarskola där jag kämpade på kvällstid samtidigt som jag jobbade som rederistrateg på dagarna å ärevördiga Bromströmskoncernen. Varken tid eller pengar räckte till för detta, men full av självförtroende sökte jag tjänsten som reklamtecknare på dåvarande Länssparbanken Göteborg.

Tjänsten var redan tillsatt när jag kallades till intervju, men jag fick då frågan om jag inte ville börja i bankverksamheten? Jag verkade ju vara en ”trevlig kille”, tyckte personalchefen… Ja, ni som idag sökt jobb i bank- och finanssektorn kan ju fundera lite på hur enkelt det var att komma in i den verksamheten då, i slutet av 60-talet! T o m jag lyckades!

Och det märkliga är att jag fastnade på detta ”tillfälliga gig” till år 2006!

Via den traditionella karriärvägen, med diverse praktik på olika bankkontor, blev jag 1980 kontorschef och i samband med en lindrig 40-årskris i slutet av samma 80-tal sökte jag mig först till affärsutveckling och när det nästan var 90-tal sökte jag mig till IT som jag själv kunde förutse skulle revolutionera bankarbetet.

- Hur kan du lämna ett så säkert och ”fint” jobb som bankkamrer med eget bankkontor? Så skrockade olyckskorparna…

Men om jag någon gång känner att jag är klärvoajant och kan se in i framtiden är det då... Det kan inte finnas en verksamhet som långsiktigt bygger på att man har en enorm och kostsam internationell apparat som bygger på att folk skall byta papperslappar med varandra - papperslappar för skuldebrev/reverser, för pengar/sedlar, för olika typer av värdepappersom aktier och obligationer. Allt skall ju vara lönsamt!

Jag kastar mina visitkort med titeln bankkamrer! Istället skaffar jag nya med titlarna "versamhetsstrateg" och därefter "IT-strateg".

Själv konstaterar jag att det var det bästa jag gjort ur eget utvecklingsperspektiv! Att vara med som aktiv part i det stora paradigmskifte när PC-tekniken och internet drog in i världen och ställde gamla och förlegade tänkesätt på ända var både spännande, intressant - och ganska lönsamt.

Dock slet det ganska hårt på den egna hälsan! Med lite dåliga hjärtgener bidrog säkert pendlandet mellan Göteborg och Stockholm under nästan 15 år till att jag numera har ett sargat hjärta och kanske lever på övertid. Farfar dog tidigt av samma problem jag själv lider av. Farsan och hans bröder fick tidigt känna på vad trånga kranskärl som med åldern täpps igen kan ställa till…

Men kombinationen av att hela mitt liv ifrågasätts i början av år 2000 i form av en lång hjärtoperation och att jag sedan får möjlighet att fortsätta jobba med det jag tycker är intressant har berikat mitt liv! Drygt 10 år senare är det dags igen för att sågas upp och få hjärtat justerat för andra gången. Dessa drastiska "knäppar på näsan" gjorde nog också att jag satte mig ner och gjorde "delårsbokslut"! Utifrån dessa gjorde jag nya vägval i livet och nu upplever jag nuet på ett sätt jag missade under många år när andra satte dagordningen för mig.

Jag förutsatte varje år att "denna vår och sommar skall jag bromsa in och uppleva det vackra och fina i naturen". Varje höst vaknade jag yrvaket upp och undrade vart vår och sommar tog vägen...

Nu har jag under flera år levt i nuet och är förmodligen lyckligare och en mer harmonisk människa. Inte minst mina nära och kära har säkert uppfattat att gubben inte är så hetsig och irriterad numera!

Jag söker inte kortsiktiga kickar i form av att t ex köra en dyr Merca eller att lägga pengar på spel för att hoppas på en vinst som aldrig kommer! I spel är det endast spelföretagen, och i någon mån staten, som är de stora vinnarna - spelarna är de som betalar! Och tur i spel - otur i......

Att grunda för en god och stabil ekonomi (som man själv bygger upp) är viktigt – och ”den som är satt i skuld är icke fri!” Det sa gamle Göran Person, och det säger jag som sysslat med utlåning under decennier. Men ivesterar man i något beständigt och som stiger i värde - låna gärna! Med detta sagt - låna aldrig till bil, dator eller liknande förgängliga prylar!

Däremot kan jag satsa en extra slant på att sippa på en vällagrad, smakbomb i form av Macallan 18 YO, sherrylagrad maltwhisky. Avstår gärna att hinka mig stora mängder Grants och Famous Grouse enbart för att döva mina sinnen!

Av just anledningen att det INTE är så nyttigt och trevligt att döva sina sinnen genom att dricka för mycket whisky startade vi ett illustert sällskap 2005 - Brännö Superior Malt Whisky Society! Åtta personer som väljer de lite dyrare och smakfulla sorterna som man dricker på grund av smaken och kvalitéen - inte kvantiteten eller "pocenten"! Och jo, vi var åtta som startade verksamheten. Idag är vi bara sju. Det är väl det tråkiga med åldrandet och pensionen; Ingen kommer ifrån det ljuva livet - med livet i behåll...

Men att njuta några härliga, långlagrade (helst på sherryfat) droppar maltwhisky då och då gör livets resa angenämare!

Har idag förmånen att vara pensionär, men har ställt mina tjänster till förfogande för en god arbetsgivare som vid behov kan avropa undertecknads tjänster. Jag har ju hela livet varit en "diversearbetare" som har sysslat med ganska mycket – ekonomi, juridik, bild -och textbearbetning, etc, etc. Men är inte riktigt expert på någonting!

Och i motsats till många kan jag idag hoppa jämfota av glädje när jag får en säck med siffror och texter som helt saknar struktur och sammanhang. Får jag sedan frågan: - Kan du fixa till detta? Då är lyckan total! Har under ett långt yrkesliv äntligen förstått att jag inte är någon grupparbetsmänniska... Ge mig grundförsutsättningar och be om ett resultat, men ge fan i att störa mig när jag jobbar! Det är jag... och jag är digital!

Idag har jag två fantastiska, vuxna döttrar som verkligen lever upp till allt en far kan önska sig. Trevliga, intelligenta personer som gör karriärer på olika håll i samhället. Ett genomgående tema är att de alltid är omtyckta, plikttrogna och uthålliga.

Både Jessica och Olivia har lärt sig umgås med vatten och båtar på det fina Brännö och båda har gått i simskolan vid Ramsdalsbadet. Där har även Jessica under några år lärt andra barn simma. Ramsdalsbadet har precis fyllt 80 år och är en institution på Brännö. Titta gärna på några bilder från badet.

Nu har mina döttrar fått fantastiska egna barn – som följaktligen blivit mina alldeles egna barnbarn – och de är också är riktiga supermänniskor! Fina, hjälpsamma, trevliga, intelligenta, söta! Vad man dock har svårt fatta är hur snabbt de växer och blir stora. - Stanna tiden lite så jag hinner med, ropar jag. Lilla, fantastiska Elsa kan ännu inte protestera när morfar ritar och berättar, så hon finns faktiskt redan på nätet - ELSA!

Som pappa och morfar kan jag luta mig tillbaka, dra ett djupt andetag och konstatera;

Troligen slår jag någon form av rekord i blygsamhet genom att exponera nästan 300 foton på mig själv på denna sida. Och ni har säkert noterat att jag hela tiden framhåller att jag är, och har varit "strateg" inom väldigt många områden. Det är ironi och satir - idag är ju var och varannan pajas "strateg" i olika sammanhang. Finns det någon som tömmer skit är hen förmodligen "fekaliestrateg"...

Har den där skojaren Jan gjort något efter bankkarriären då? Jodå, förutom inhoppet i den kommunalaverksamheten bl a ett litet gästspel som juryordförande i ett alldeles utomorträffligt företag i Kgl Hufvudstaden för några år sedan - Comaround AB! De erbjuder ett trevligt koncept med skräddarsydd information och virtuell utbildning - självbetjäning - i olika system och applikationer som ett företag använder.

Ett annorlunda och kul uppdrag där jag hade förmånen att få uppträda på Cirkus samma kväll som Lena Ph körde "sin grej" där.. Titta på promotionsfilmen!

Per aspera ad astra! Mot stjärnorna genom svårigheter, på svenska...

När jag inte använder den latinska sentensen drar jag till med: "Tandem musca cacavit!" När man vill låtsas vara riktigt lärd.