Fridén logga

Gossen

Den som nedpräntar dessa rader - någon till nöje och "androm till varnagel" är en vilsen yngling som föddes på tidigt 50-tal - när kalla kriget var en påtaglig verklighet samtidigt som framtidstro och livsglädje var drivkrafter hos vuxna och de unga svenskar som skulle ta över i framtiden. Då var allt möjligt – trots att vi inte hade smartphones och internet.

Någon frågar sig naturligtvis varför en person vid sunda vätskor bygger upp en jättelogotype med sitt eget namn. - Har han hybris? Nja, det är väl möjligt att det kan ha blivit lite fel i pallet efter ett långt liv i bankvärlden... Där fanns ju flera som hade tydliga tecken på storhetsvansinne!

Men den verkliga orsaken är att jag alltid haft en obetvinglig lust att använda våra bokstäver och språket i kombination med färg och bilder! Information, typ...

Ballonglogga
Hoppsan - där dök det upp en ny Fridén-logga, gjord av ballonger med guldfärg! Ödmjukt, högtflygande, luftigt...




Så här såg Södra Guldheden ut när det byggdes, troligen 1950 - 51

Westrings gata        Guldheden

Växte upp i ett av de nya bostadsområdena som skapades i Göteborgs utkant under efterkrigstiden – Södra Guldheden – numera en central stadsdel! I sådan miljö borde fler unga få växa upp och utvecklas… Visserligen börjar stadens klåfingriga politiker och arkitekter nu att ”förtäta” Guldheden. Vilket innebär att man förstör hela upplägget med vildvuxen, fin natur mellan de välplanerade, låga husen som klättrar omkring på bergen där i södra Göteborg.

Friddelinje

På somrarna packade familjen prylar och vi åkte iväg ut till Askim som då var en lantlig idyll och där hyrde vi in oss hos ”Arvid” och hans fru och senare hos "Alice på Åsen". Det var ett minijordbruk med kossor, höns, katter och egna odlingar av potatis, råg, havre mm. På Askim (ja, man sa´ ”på Askim”) bodde även mina morföräldrar och som liten fick jag gå och handla mjölk hos Nilssons Specerier och fick förmaning att inte ”skaka den bruna glasflaskan”… Mormor ville skumma av grädden som samlades i flaskan hals och ha i sitt kaffe!

Lite mer nostalgi - ett sidospår med sådant man kommer ihåg... Klicka på nostalgi- knappen!

Nostalgi

Askim

Till Askim åkte man tåg med ånglok, lite senare på 50-talet rälsbuss, eller någon gång med en blå Chevrolet stationsvagn som tillhörde morfars arbetsgivare Dorch Bäcksin & Co!

Cheva 56

Jag hade några ”drömyrken” som liten och det var t ex fyrmästare, utrikeskorrespondent och sjökapten. Med tanke på att man redan på 50-talet började automatisera fyrar, var det väl tur att jag inte satsade på just det. Det närmaste jag kom en fyrmästares arbetsuppgifter var nog när jag lyckades hamna inom Flygvapnet i lumpen – på Kgl Jämtlands Flygflottilj, F4 på Frösön som väderbiträde (meterologistrateg...). Där fick man lära sig en mängd nyttigheter om väder.

Läs om "mitt" väder!
Klicka här
F4   Lumpen
                                                                           Notera att vår julgran pryds, förutom av ljus och kulor,
                                                                                                     av vädersymboler, och i toppen delar av en radiosond! Stämningsfullt!



Friddelinje

Dock icke att släppa det…

Vi lärde oss t ex molnkategorier – det finns tre stycken – och viktiga molnnamn som Altocumulus Lenticularis Duplicatus. Just den sortens mycket ovanliga moln försökte undertecknad få chefsmeteorologen att acceptera i en observation strax innan muck. Den koleriske despoten gav självklart yours truly en ordentlig uppsträckning och det fick bli vanliga Altocumulus i ”obsen”.

Att gå i klinch med en betydligt starkare motståndare (i form av den despotiske chefsmetrologen) var nog typiskt för undertecknad. Mitt auktoritetskomplex och inbyggda motstånd när en Goliath sätter sig på liten David, har alltid irriterat mig. Det har inte alltid gynnat mina möjligheter till att ta mig fram i yrkeslivet, men för den personliga tillfredsställelsen har det, långsiktigt varit mycket njutbart...

Förutom bland överordnande militärer har jag även hamnat i onåd hos pösmunkar och potentater i bankvärlden - något jag är väldigt nöjd med idag.

Jag hade varit mer bedrövad idag om jag "tagit chansen" att slicka någons röv för att ta mig fram personligen.

Just antihjältar har varit mina stora förebilder. På F4 skapade jag Väderlappen, en lek med namnet Läderlappen som Batman hette under min uppväxt.

Alldeles intill vårt rum på flottiljen i flygledartornet hade flottiljchefen, överste Evert Båge sitt tjänsterum. Han noterade Väderlappen och insåg att den där vicecorporalen 111 Fridén tydligen var en fena på att hantera text & bilder... Så rätt han hade, den stolte översten. 

Flygsoldat 111 Fridén

Jag fick ett hedersuppdrag att ta hand om hans pärmar och göra trevliga namnettiketter! Pärmarna hade han i en bokhylla bakom sig och alla underhuggare som beviljades audiens hos översten kunde sedan njuta av pärmar med synnerligen vackra och helt unika ettiketter bakom flottiljchefen!

Som tack för det kunde jag använda överstens rum att sova i när jag ansåg att väderobservationerna (vid lugnt väder) kunde göras i förtid. Jag lämnade sedan in obsarna till sigalisten som tjänstgjorde på natten och instruerade honom att sända dem vid bestämda tider. På så sätt kunde jag få några timmars skön sömn samtidigt som jobbet skötte sig själv...

Nu är mitt sovande under vakttjänstgöring och fejkade väderobservationer preskriberade brott och jag riskerar inte längre krigsrätt när jag erkänner det. Det var ju samtidigt ett sätt att testa mina kunskaper i att "spå väder" under några timmar, skulle jag kunna ursäkta mitt slappa beteende med.

På något sätt ingick det i värnplikten att alltid försöka hitta ett sätt att vila, även när befälet inte hojtat "rast, vila"! Även vi meterologistrateger hade ju en kort krigsutbildning med marsch, k-pistskjutning, granatkastning mm initialt. Jag har dock aldrig i hela mitt liv haft så lätt för att koppla av, så många gånger per dag som under den tiden...

Effektiv tid? Kanske 10 - 20%!

Väderlapparna

Väderlappen, som blev väderavdelningens maskot, snodde jag från Disneys Långben och Don Martins Captain Klutz. Då fanns ju inte internet att stjäla på, vilket innebar en del kopiering på Xerox-maskiner och arbete med tuschpenna...

Att jag däremot inte satsade på utrikeskorre var ju ett ganska dåligt val. Det gjorde dock min kusin Christer, och han har ju gjort det på ett alldeles utmärkt sätt!

Förresten - kemist! Det var något jag tyckte var spännande. Det var nog mest detta med provrör, kolvar och olikfärgade vätskor som reagerade med varandra som var mest spännande. Och när jag var 8 - 9 år fick jag lådan "Den lille kemisten". Den hade jag varit inne och tittat på i Guldhedens Bokhandel på Doktor Fries Torg många gånger. Lyckan då var fullständig!
Den lille kemisten

Vilka blev mina ”yrken” då?

Jag började faktiskt jobba för lön redan som 12 -13-åring i Cederbergs Livs i Södra Guldheden. Herr specerihandlare Sven Cederberg var en snål jävel och undertecknad hade bara två kronor i timman. I speceriaffären på Dr Fries Torg hade cykelbudet 2:50… Jag titulerar mig blygsamt velocipedbudstrateg vid denna tid!

Gammal tiaEttöringGuldmynt 1600-tal

Man cyklade på en stor och tung paketcykel och kunde ha upptill 3 stora lådor med varor på pakethållaren där fram. Vilket gjorde ekipaget ännu tyngre, alltså.

Paketcykel

Men det var nog nyttigt att lära sig att jobba och slita och att ingenting var gratis! Specerihandlare Sven Cederberg kallades för ”Sven Ettöring” p g a sitt snåla sinnelag. Han körde en svart Merca…

Cederbergs merca

Mitt första konsultuppdrag för arvode fick jag redan vid 6 - 7 års ålder. Det var hos Alice på Åsen, Askim. Jag ombads då åla mig in i grunden under lagården för där hade gårdens halvvilda katt fött ungar och man ville inte att de skulle växa upp där. Jag förstod inte exakt vad de skulle göra med dem och när man sa att jag skulle få 50 öre för varje kattunge accepterade jag och ålade in. Vid denna tid titulerar jag mig Katt -& Husgrundsstrateg och funderar på hur mina visitkort skall se ut...

Kattungar

Det visade sig vara sex stycken små fina kattungar som troligen precis öppnat ögonen. Några var grårandiga och några svarta. Alldeles otroligt söta och näpna. Alla sex lades i bondlurkens stora keps och jag rusade glatt in till mormor och morfar och skulle visa. Morfar låg på soffan och tog en eftermiddagslur och jag placerade kepsen med de sex kattungarna på hans mage och ropade; - Morfar, morfar titta!

Morfar blev absolut inte glad av att väcks med en skitig keps med sex kattungar på magen... Vill minnas att han inledde sitt svar med ordet "Faaansss..." Det brukade han göra när han inte var harmonisk och balanserad!

Denna sedelärande historia avsutas dock i moll. Vad jag icke förstod var att kattungarna skulle avlivas medelst att bli stoppade i en säck och dränkta!

De tre kronorna (arvodet för mitt uppdrag) gav aldrig den där totala tillfredsställelsen när jag insåg att jag gjort samma sak som Judas Iskariot... Nämligen, förrått någon för silverpenningar!

Mynt

Uppväxten på Guldheden var bra. Det fanns alltid kompisar, då de fina tegelhusen, i rött och gult, nog var att betrakta som barnrikehus. Ofta unga familjer som precis satt bo och som skaffade barn i början på 50-talet.

Det busades väl en del och möjligen tyckte inte de som utsattes för buset att det var oskyldigt. Allt som smällde var spännande!

Man kunde sitta och fylla en patronhylsa med svavel man tålmodigt skalade av från tändstickor och sedan placera de ihopnypta hylsorna i en rad på spårvagnsspåren vid ändhållplatsen. Det blev ett effektfullt och ljudligt smatter likt en tung kulspruta… Säkert väldigt trevligt för de boende på Dr Liborius gata…

Jag använder vid tiden titeln Ammunutions -& sprängämnesstrateg!

Man släppte också en tung sten på en hylsa med en ordentlig bang som resultat. Vid ett tillfälle gjorde jag en sådan. Senare hittade jag ett metallsplitter som gått rakt igenom min skolportfölj och sedan hamnat en bit in i en skolbok… Farliga grejer alltså - jag lärde mig på så sätt att vara mycket försiktig med att läsa böcker!

Tomhylsor         3-öres      Tänstickor     Tändstickor


Lite senare började man sondera möjligheterna att städsla sig för sommarjobb, och när jag var 14 år kunde jag skaffa en arbetsbok och bli kontorsbud, som jag kallar ”Kontorsdistributionsstrateg”. Jag knatar in på ärevördiga Svenska Amerikalinjen, med ingång på Norra Hamngatan, framlägger mitt simpla curriculum vitae muntligen och erbjuder mina tjänster. Jag lyckas tydligen förespegla personalcefen att jag är en synnerligen vital och "comming skeppsredare" och tackar ja till erbjudandet att slava för 600:- i månaden. Första arbetsdagen råkar vara den 28 juni, lönedag, och jag får gå ner till kassan och kvittera ut ett kuvert med hela 60:- av den kvinnliga, ampra kassörskan.

I tron att jag hamnat i himlen drabbas jag av hänryckningsnoja. Här kommer man till sitt nya kneg, jobbar några timmar - och får sedan hela 60 SPÄNN! Så mycket egna pengar hade jag aldrig haft sedan jag räknade ihop ersättningen för sveda och värk p g a konfirmationen...

Efter att i lyckorus ha inhandlat ett "förstadagsbrev" hos en tobakshandlare på Grönsakstorget inser jag snart att dessa sextio kronor skall räcka till nästa avlöningsdag som infaller trettio dagar senare - den 28 juli!

Troligen var detta en läxa för livet. Jag har sedan denna dag aldrig varit pank dagen innan avlöning! "- Den som är satt i skuld är icke fri"!

Däremot träffades vi, några rederistrateger med uppgift att idka verksamhet som brevduvor inom Broströmskoncernen, alltid på avlöningsdagar och uppsökte vårt stamlokus "Grill-George" vid Hotell Göta Källare nära Drottningtorget, där vi världsvant
beställde en hamburgare med pommes frites samt en milkshake! Festmåltiden avåts under skratt och glam!

                                                            SALBroströms

SAL var en del i Broströmskoncernen och jag blev vänligt hänvisad till Broströms Handels/Tekniska AB i huset intill, Annexet, där jag anställdes som rederistrateg (kontorsbud).

Ett jobb jag återkom till under många somrar. Trevligt ställe med många andra unga, gamänger som jobbade som kontorsbud på de olika dotterbolagen, SOL, Tirfing, ASOK, BTS, Posteritas, Ferm, Axel Broström & Son, Simon Edströms, Bunkeroljor…

Vid några tillfällen  var det krig mellan vaktmästerierna i Broströmia och Annexet. Vapnen var tjocka gummiband och ammunitionen  bestod av gem! Det utbröt en veritabel eldstrid över innergården och det var säkert ett kilo guldglänsande gem som sedan låg och erroderade på taken och gårdsplanen.

Hos Broströms fick jag en lärorik inblick i en epok som höll på att gå i graven – Göteborgs skeppsredare-epok med Dan-Axel Broström och hans ingifte släkting Christian von Sydow som tog över företaget innan det mer eller mindre upplöstes.

Christian von S var en stroppig klädsnobb i kamelhårsulster, kubb och blommig väst – vilket var mycket djärvt även om flowerpowerepoken blomstrade runt 1966 - 67.

Dan-Axel Broström var ju tredje generation i skeppsredartronföljden. Det sägs ju om dynastier att  första generationen bygger upp, den andra förvaltar och utvecklar och den tredje river ner...

Axel Broström började sin verksamhetr med segelskutan Mathilda 1865 och startade 1890 Ångfartygsaktiebolaget Tirfing som blev moderbolag i den med tiden stora Broströmskoncernen. Därefter övertogs verksamheten av hans son Dan. När Dan dog tog hans fru Ann-Ida Broström över och därefter var det Dan-Axel Broström som styrde skutan mot undergång... Dan-Axel lär ha varit en snäll och kanske lite för vek person att ta över ett imperium och leda det handfast.

Jag såg aldrig Dan-Axel i Broströmia, som det stora pampiga huvudkontoret vid Skeppsbron hette. Däremot hade jag det tvivelaktiga nöjet att se honom, full som en kastrull, på Park Aveny där han ofta tog sig några glas. När han var tillräckligt packad ringde förmodligen personalen till hans privatchaffis Kylén, som kom med den mörkblå Bentleyn och fiskade upp skeppsredaren.

Kylén, såg man däremot ofta på gården bakom huset Broströmia - som nu är Hovrättens hus. Där trängdes flera fina bilar och deras chaufförer. Det var privatchaufförerna för de olika direktörerna i Broströmskoncernen. Finast av dem alla var Åke Kylén, Dan-Axels chaufför (chaufförsstrateg).


Två musikminnen som jag faktiskt kopplar lite till Broströms – En riktigt het eftermiddag stod många fönster öppna in mot gården. Någon hade ställt en radio i fönstret och ut strömmade Beatles ”All You Need Is Love”… Det var en alldeles ny låt som släpptes i juli 1967 (The summer Of Love).

En annan låt som fanns på jukeboxen i Smedjekaféet 1966, som man ibland gästade på någon rast, på Smedjegatan var Manfred Manns ”Just Like A Woman”. Där offrade man en 25-öring för att få njuta lite fin musik! Vi hade ju inte  "nätet" och Spotify att tillgå på den tiden.

En annan låt som jag hörde på en jukebox var ”I Can´t Stop Loving You” med Ray Charles. Det var på Strandkaféet 1962 på vägen från Åsen ned mot Askimsbadet! Visste själv inte mycket om ”love” då, men musiken, Rays häftiga röst, kören – det var fint - låten håller även idag!

Magritte                                             Dali

Under tonåren intresserade jag mig för den surrealistiska konsten där Magritte, Dali och konstnärerna i svenska Halmstadsgruppen blev de stora ”idolerna”. Jag plitade och ritade själv en del, men självkritiken var hård och den enda gången jag ställde ut på Göteborgs Konstmuseum var med hjälp av min teckningslärare på Hvitfeldtska, Gösta Skyle, som uppmuntrade den kreative ynglingen…

Jo, det är sant! En skolutställning. Jag beställer nya visitkort med titeln Konst -& Kulturstrateg.

Morfars far
Detta är ett foto av morfars far, taget 1880. En riktig, liten sprätt... kanske som man själv uppfattades i 17 - 18-årsåldern

I tonåren började man ju också intressera sig för det motsatta könet. Man tog sig till Liseberg och etablissemanget Pop In. Ett ställe med hög musik och en alldeles levande engelsk, diskjockey som hette Clem Dalton.

Oj, oj, oj - där dånade t ex den suggestiva låten "I´m A Man" med Spencer Davis Group ut i den mörka lokalen… Var man verkligen en man då????

Efter Pop In valde vi fyra kompisar, som var blodsbröder under denna tid; B, K-G, L och yours truly, att dra mot High School Club på Öfre Majorsgatan (notera stafvningen - men det skulle egentligen varit "Öfvra...") i Linnéstaden. 

Medlemskort High School Club

Man klädde sig i kostym och undertecknad hade kravatt i s f slips - snits & stil!

Där stod tjejerna uppradade ut med väggarna i lokalen och vi killar gjorde alltid ett varv först för att ”kolla in hur kvällens bestånd" verkade. Senare gick man och bjöd upp ett offer… Misstänker att  detta mansgrisiga beteende inte gäller på något etablisement  idag... Å andra sidan skulle vi aldrig våldföra oss eller på annat sätt förödmjuka de damer vi umgicks med!

När vi gick på ”Higg” var vi ju vuxna och för att våga sig fram till en snygging skulle man ju ha något innanför västen. Under veckan fick vi muta någon alkis utanför Systemet att köpa ut, mot att vi bjöd på en flarra Diamant eller Beyaz. Själva skulle vi ha Moscatel eller Mavrodaphne (Morbror David). Snits & stil, var ordet, sa Bull! Och jag presenterar mig som Starkvinsstrateg.

Mavrodaphne          Moscatel

Vi placerade våra flaskor i källaren under veckan, i ett hus på Majorsgatan dit vi gick innan "Higg" öppnade (kl 19.00) på lördag. I denna lokal stod vi och skroderade, drack lite Moscatel och rökade. Vi blev ystra och kunde bege oss till cluben där vi elegant hostade upp 7 spänn, som priset var för medlemmar (8 för icke medlemmar).

Vilka var de stora musikinspiratörerna under 60-talet då? Det var många... The Kinks, The Hollies, Love Affair, The Troggs, Simon & Garfunkel, The Seekers, The Tremeloes, The Archies, Manfred Mann med flera, och så naturligtvis:

The Beatles 


Kanske var Procol Harum och deras jättehit från 1967 - A Whiter Shade Of Pale - ytterligare en orsak till att vi sökte oss mot lite annorlunda musik. Lyssna på en instrumental variant utan sång av Gary Broker. Då hör du också att detta egentligen är en fin psalm. Är övertygad att om Johan Sebastian Bach kunnat lyssna på detta mästerverk hade han jublat och bett att få Matthew Fishers autograf. Det är Matthew som är upphovsman till orgeldelen i låten och som också spelar Hammondorgel (modell M-102) på originalet.

Varifrån man fick all information på den tiden, är fortfarande ett mysterium när varken internet eller internationell TV fanns. Men man gick till de större tidninfsaffärerna och tjyvläste de engelskspråkiga tidningarna "New Musical Express" och "Melody Maker" och insöp viktig kunskap. Det var nog där jag uppsnappade att ordinarie trummis i Procol Harum inte kände sig säker när AWSOP skulle spelas in. Producenten var också osäker på om Bobby Harrison skulle fixa tempo och takt. Därför kontaktades  studio -och jazztrummisen Bill Eyden, som för ett mediokert timarvode för denna gudabenådade insats inhöstade han 15 pund och 15 shillings... För tre timmars arbete gjorde Bill en outplånlig insats på detta odödliga, magiska musikstycke!

Eftersom låten visslade iväg upp på världens alla topplistor sökte Eyden senare få någon kompensation och lär ha fått ca 100 pund retroaktivt. Bandets egen trummis Bobby Harrison lär dock ha tjänat tusentals pund på att "mima" på ett flertal TV-inspelningar och för alla stimpengar som tillföll bandet...

"Plattor" vinyl

Men redan på den tiden, när man följde popens och rockens idoler, var jag ofta och nosade på klassiska låtar och de mästare som skapat de verkligt odödliga hitsen. Kommer ihåg att när jag hörde Mozarts Rondo a la Turca som liten tyckte jag det var en klämmig och medryckande låt, och som jag trodde var ny. Även Aram Katchaturians Sabeldans var en häftig dänga som lockade mig vidare in i den klassiska musikens värld.

När jag senare lyssnade på Ludwig van Beethovens Pathetique och hans Ode till Glädjen i 9:e symfonien var dörren vidöppen till den klassiska världen. Hans kända Violinromans nr 2 tog definitivt bort stämpeln av tråkig, sorglig och döv gubbe. Han var ett geni - och hans musik går rätt in i själ och hjärta!

En synnerligen rolig variant av Ludwig vans 9:a är den som W Carlos gjorde till Kubrick´s film A Clockwork Orange.

Vi får ju heller inte glömma fader Bach, Johann Sebastian... Han har gjort fantastiska saker. Cellosvit nr 1 t ex, och Air... (som inspirerade just Procol Harum till att göra AWSOP) - och gubben Bach har gjort en fin låt kallad Ave Maria, här med Maria Callas.

Frans Schuberts Ave Maria är kanske mest känd - och vackrast... Även denna med ikonen Maria Callas. Men lyssna även på fantastisk version med croatiske cellisten Stjepan Hauser.

Och en liten, skäggig gubbe heter inte Camilla - han heter Camille, och har ett märkligt efternamn Saint-Saëns. Han har skrivit ett riktig, svulstigt stycke känt som hans orgelsymfoni - Symphony No. 3... Här är det drag under galoscherna! Det finns en trevlig låt som bygger på denna orgelsymfoni - If I Had Words! Också fin, med skönt reggae-gung!

Klassisk Musikstrateg, är min titel när jag rör mig i musikaliska kretsar...

Klassiska mästare

Och jag beklagar de som aldrig hittar in i den klassiska musikens underbara värld, utan fastnar i helvetet där jag är övertygad om att Lasse Stefanz, Ingmar Nordströmz och Vikingarna spelar sina hits - oupphörligt, samtidigt som man är inlåst i en bingolokal där det pågår ett oändligt utropande av "Bertil 9", etc, etc och man kan vinna fula, hemvirkade dukar!



Troligen var det Broströmskoncernen som fick bistå med plastbägarna som vi skålade Mavrodaphne i. De var av typen Bella. I sammanhanget kan jag delge en liten lustighet som man på den tiden kunde göra med bägarna. De var något välvda i botten. Denna inbuktning kunde man trycka ned med ett ljudligt knäppande ljud. På så sätt apterade man en mindre sprängladdning... Man placerade sedan försiktigt de apterade bägarna på toppen av den hög som stod vid kaffekokaren.

När sedan ett intet ont anande offer tar sin bägare, häller varmt kaffe i den, tar det bara några sekunder innan botten med en ännu ljudligligare knäpp kastar upp en stor del av kaffet som ödelägger såväl skjorta, slips som benkläder på offret!

Synnerligen underhållande... för omgivningen, men inte för offret!

Spilla kaffe                         Smile

- Litteratur, då, vad har denne språkintresserade person fördjupat sig i? 

Disney      Osynliga Klubben nr 3

Jo, till en början var det Kalle Anka & Co.

1959 blev Osynliga Klubben mitt rättesnöre. Den kom då som egen serietidning. Sedan tidigare hade jag lyssnat på radioprogrammetr Snurran, där OK startade. 

OK

Därefter såg jag den nya svenska tidningen MAD i Guldhedens Bokhandels skyltfönster på Dr Fries Torg 1960. Blev helt fascinerad av Alfred E. Neumans nuna på de omslag, som vid denna tiden skapades av den fantastiske konstnären/tecknaren Kelly Freas. En annan duktig omslagstecknare var Norman Mingo.

Den tecknare som skapade den grafiska, svartvita bilden i tusch var ett annat konstnärsgeni - Wallace (Wally) Wood.

       Snurrande Alfred  Alfred E Neuman  Snurrande Alfred

Alfred E har sedan varit min vapendragare genom hela mitt liv. Han har poppat upp som en yster krydda i annars så sega och tråkiga presentationer på "ombudsmannarespiratorer" (overheadapparater) och i olika rapporter som behövts livas upp. I vått som i torrt!

Ibland till någon potentats - av prestationsångest hemsökt - fasa, men oftast till vanligt folks glädje!

MAD

 - Inga böcker? Romaner? Skönlitteratur?

 - Näpp, jag håller mig till gamla serietidningar och möjligen någon intressant facklitteratur i bokform.  Seriestrateg står det på skylten utanför mitt kontor, tillika på mina visitkort vid denna tid.

I övrigt använder jag enbart papper på muggen!

Toapapper

Nja, kanske inte bara på muggen... Runt 1960 roade jag och kamraten Anders oss med ute på Askim med att ta oss in på den s k "Tältsta´n" nere vid Askimsviken. Sedan stal vi toapapper i förrådet vid avträdena - "torr-muggar". Vi gick sedan upp på det höga berget på väg ut mot Marholmen. Högst upp slängde vi ner rullarna och höll bara kvar papperet i ena ändan. När vi sedan kutade iväg kunde vi på långt håll njuta av den fantastiska vyn med de vita ränderna utmed berget - i form av toapapper...

Den sommaren delar jag ut visitkort med titeln "Das Strateg"... En liten hyllning till det fåtal tyska turister som hittat upp till Die Dumme Schweder!

Uppskattades säker inte av övriga medborgare i Askim - och troligen heller inte av nödiga gäster i Tältsta´n!


Musik

Redan som liten blev jag intresserad av musik. I hemmet hade farsan alltid på radion, och han hade en liten högtalare i köket och en sladd in till stora radion i vardagsrummet. En finess man var stolt över! "Music all over the apartment..."

Radio

Det var mest snack i radion på 50-talet, men då och då kom musikprogram som ”Musik under arbetet”, som sändes 1946 - 66 och ”Grammofontimmen” som sändes första gången redan 1928. Troligen var man receptiv och mycket av det man hörde som liten kommer man ihåg idag. Ett exempel: hörde en låt som påverkade mig och som satt i bakhuvudet i decennier. Kom inte ihåg låtens namn men att orkesterledare hette Alfred Hause lyckades jag komma ihåg – snacka om ”värdelöst vetande”...

Men att ha en ständigt påslagen radio i hemmet (P1, "pratkanalen" - den enda - med mest vuxet innehåll) har säkerligen bidragit till att yours truly uppfångat en del sanningar och därmed har en hygglig allmänbildning. Förutom frågesportprogram som "Tjugo frågor" med Per-Martin Hamberg kommer jag ihåg upptäcktsresanden Sten Bergmans berättelser om sina utflykter i Sydamerika bland antropofager, vildar och annat löst folk.

Den kunskapen har aldrig varit tung att bära!

Nämnde jag att jag då använde titeln Rundradiostrateg?

Sven Jerring i studio
Jodå, Sven Jerring var mycket aktiv i radion när jag var en liten lyssnande knodd...

...och en snubbe som hade en mycket känd röst var meteorologen Jan Widebäck som lär vara den person som läst flest sjörapporter i radio. Vi som är torra bakom öronen lyssnar gärna på en gammal fin rapport från 15 mars 1961. Notera t ex några platser man aldrig hör numera: Tynemouth (England) , Borkum Riff (tysk fyrskepp utanför Hollands kust), Söökojan (i Vänern) , Gran, Hela (utanför Gdynia, Polen) , Memel (som nu heter Klaipeda i Litauen) ... det är ju poesi för fan! Så poetiskt att jag själv drabbas av skrivklåda och nedpräntar föjande romantiska epos:

Vid Memels fyr

Vid Memels fyr gick solen upp

jag hörde en morgongalning från en tupp

från daggvått gräs jag lättade och flög likt en molntuss

mot hotellet där jag mötte kärleken och fick en blöt puss…



Memel  Söökojan   Borkum Riff

Klicka på micken nedan och lyssna på en snubbe aldrig stakar sig, hummar eller säger "ööööhhh"! Något för dagens radiopratare att ta efter som ideligen berättar vad de själva heter och som mest hummar och öööhh:ar Han heter Jan Widebäck och detta är en sändning från den 15 mars 1961.


Själv satt jag vid denna tid och plitade ner namnen på alla fyrplatser som rapades upp i radion i en skrivbok. Det var ett märkligt nöje och intresse - det var under denna tid jag ville bli fyrmästare på en ödslig plats. Denna typ av bisarra intressen gjorde att jag fick hyggliga kunskaper i geografi förknippad med Sveriges kuster. Jag kan t ex när som helst peka ut var Hoburgen ligger...

 Vid ingången till Mossebergsskolans gård står det innhugget i fasaden: "Kust -och fyrstrategen J W Fridén studerar här".



Sjörapporten

När internet kommit var det sedan inte svårt att söka (när jag sökte hade inte Google startat, den populära sökmotorn hette då Alta Vista). Jag hittade ”Blauer Himmel” med Alfred Hauses Tangoorkester, och kunde sedan njuta av musiken jag hörde senast runt 1958 - 59.  Varför denna tango etsat sig i mitt inre vet jag inte riktigt, men jag  får en märklig och mäktig känsla när dragspelssolot i låten börjar...

Allt nog, jag sökte till dåvarande Slöjdis (Konstindustriskolan i Göteborg) efter gymnasiet. Kom inte in, tappade tron på mina färdigheter, men sökte till en privat reklamtecknarskola där jag kämpade på kvällstid samtidigt som jag jobbade som rederistrateg på dagarna å ärevördiga Bromströmskoncernen. Varken tid eller pengar räckte till för detta, men full av självförtroende sökte jag tjänsten som reklamtecknare på dåvarande Länssparbanken Göteborg.

Tjänsten var redan tillsatt när jag kallades till intervju, men jag fick då frågan om jag inte ville börja i bankverksamheten? Jag verkade ju vara en ”trevlig kille”, tyckte personalchefen… Ja, ni som idag sökt jobb i bank- och finanssektorn kan ju fundera lite på hur enkelt det var att komma in i den verksamheten då, i slutet av 60-talet! T o m jag lyckades!

Anställning

Och det märkliga är att jag fastnade på detta ”tillfälliga gig” till år 2006!

Via den traditionella karriärvägen, med diverse praktik på olika bankkontor, blev jag 1980 kontorschef och i samband med en lindrig 40-årskris i slutet av samma 80-tal sökte jag mig först till affärsutveckling och när det nästan var 90-tal sökte jag mig till IT som jag själv kunde förutse skulle revolutionera bankarbetet.

- Hur kan du lämna ett så säkert och ”fint” jobb som bankkamrer med eget bankkontor? Så skrockade olyckskorparna…

Men om jag någon gång känner att jag är klärvoajant och kan se in i framtiden är det då... Det kan inte finnas en verksamhet som långsiktigt bygger på att man har en enorm och kostsam internationell apparat som bygger på att folk skall byta papperslappar med varandra - papperslappar för skuldebrev/reverser, för pengar/sedlar, för olika typer av värdepappersom aktier och obligationer. Allt skall ju vara lönsamt!

Jag kastar mina visitkort med titeln bankkamrer! Istället skaffar jag nya med titlarna "versamhetsstrateg" och därefter "IT-strateg".


Själv konstaterar jag att det var det bästa jag gjort ur eget utvecklingsperspektiv! Att vara med som aktiv part i det stora paradigmskifte när PC-tekniken och internet drog in i världen och ställde gamla och förlegade tänkesätt på ända var både spännande, intressant - och ganska lönsamt.

Dock slet det ganska hårt på den egna hälsan! Med lite dåliga hjärtgener bidrog säkert pendlandet mellan Göteborg och Stockholm under nästan 15 år till att jag numera har ett sargat hjärta och kanske lever på övertid. Farfar dog tidigt av samma problem jag själv lider av. Farsan och hans bröder fick tidigt känna på vad trånga kranskärl som med åldern täpps igen kan ställa till…

Hjärtslag

Men kombinationen av att hela mitt liv ifrågasätts i början av år 2000 i form av en lång hjärtoperation och att jag sedan får möjlighet att fortsätta jobba med det jag tycker är intressant har berikat mitt liv! Drygt 10 år senare är det dags igen för att sågas upp och få hjärtat justerat för andra gången. Dessa drastiska "knäppar på näsan" gjorde nog också att jag satte mig ner och gjorde "delårsbokslut"! Utifrån dessa  gjorde jag nya vägval i livet och nu upplever jag nuet på ett sätt jag missade under många år när andra satte dagordningen för mig.

Jag förutsatte varje år att "denna vår och sommar skall jag bromsa in och uppleva det vackra och fina i naturen". Varje höst vaknade jag yrvaket upp och undrade vart vår och sommar tog vägen...

Nu har jag under flera år levt i nuet och är förmodligen lyckligare och en mer harmonisk människa. Inte minst mina nära och kära har säkert uppfattat att gubben inte är så hetsig och irriterad numera!

Jag söker inte kortsiktiga kickar i form av att t ex köra en dyr Merca eller att lägga pengar på spel för att hoppas på en vinst som aldrig kommer! I spel är det endast spelföretagen, och i någon mån staten, som är de stora vinnarna - spelarna är de som betalar! Och tur i spel - otur i......

Att grunda för en god och stabil ekonomi (som man själv bygger upp) är viktigt – och ”den som är satt i skuld är icke fri!” Det sa gamle Göran Person, och det säger jag som  sysslat med utlåning under decennier. Men lånar man till något beständigt och som stiger i värde - låna gärna!


Macallan 1951

Däremot kan jag satsa en extra slant på att sippa på en vällagrad, smakbomb i form av Macallan 18 YO, sherrylagrad maltwhisky. Avstår gärna att hinka mig stora mängder Grants och Famous Grouse enbart för att döva mina sinnen!

Macallan 18 YO
En rejäl samling Macallan som lagrats i 18 år - från flera år! Undrar om det inte är så det ser ut i himlen när man passerat pärleporten... Den skarpsynte noterar att änglarna tagit sin andel på olika flaskor. Det är så den delen av whiskyn som "dunstar bort" när lagringen på fat sker. Men tydligen får änglarna sin del även ur en oöppnad glasflaska - kan det vara en otät kork?

Av just anledningen att det INTE är så nyttigt och trevligt att döva sina sinnen genom att dricka för mycket whisky startade vi ett illustert sällskap 2005 - Brännö Superior Malt Whisky Society! Åtta personer som väljer de lite dyrare och smakfulla sorterna som man dricker på grund av smaken och kvalitéen - inte kvantiteten eller "pocenten"! Och jo, vi var åtta som startade verksamheten. Idag är vi bara sju. Det är väl det tråkiga med åldrandet och pensionen; Ingen kommer ifrån det ljuva livet - med livet i behåll...

Men att njuta några härliga, långlagrade (helst på sherryfat) droppar maltwhisky då och då gör livets resa angenämare!


Har idag förmånen att vara pensionär, men har ställt mina tjänster till förfogande för en god arbetsgivare som vid behov kan avropa undertecknads tjänster. Jag har ju hela livet varit en "diversearbetare" som har sysslat med ganska mycket – ekonomi, juridik, bild -och textbearbetning, etc, etc.  Men är inte riktigt expert på någonting!

Och i motsats till många kan jag idag hoppa jämfota av glädje när jag får en säck med siffror och texter som helt saknar struktur och sammanhang. Får jag sedan frågan: - Kan du fixa till detta? Då är lyckan total! Har under ett långt yrkesliv äntligen förstått att jag inte är någon grupparbetsmänniska... Ge mig grundförsutsättningar och be om ett resultat, men ge fan i att störa mig när jag jobbar! Det är jag... och jag är digital!

Jag misstänker att gamle svenskaläraren, adjunkt Gustaf S (tja, vi var inte speciellt kontanta med varandra på Hvitfeldtska i mitten av 60-talet) förmodligen roterar som en propeller av glädje i sin mörka grav när han noterar att det blev ordning på gossen F till slut... Om den gamle adjunkten (med den synnerligt dåliga andedräkten) fått beställa nya visitkort till eleven F som han ogillade, han han förmodligen satt titeln Lathetsstrateg alternativt Ointressestrateg!

När jag gör en tillbakablick över vad jag sysslat med under en stor del av livet och hur jag gjort det, börjar jag inse att orsaken till att jag petat i så mycket bottnar i att jag är en s k "kontrollfreak". När jag är ansvarig för något har jag inte riktigt litat på att den man delegerat till klarar av det till 100 %. Då kastar jag mig in och "rättat till" det jag uppfattat som fel, eller inte färdigt. Något jag själv skulle bli riktigt förbannad på om någon annan gjort så mot mig! Tja, man inser sina begränsningar vid mogen ålder - bättre sent än aldrig. Kontrollstrateg, typ....


Idag har jag två fantastiska, vuxna döttrar som verkligen lever upp till allt en far kan önska sig. Trevliga, intelligenta personer som gör karriärer på olika håll i samhället. Ett genomgående tema är att de alltid är omtyckta, plikttrogna och uthålliga.

Både Jessica och Olivia har lärt sig umgås med vatten och båtar på det fina Brännö och båda har gått i simskolan vid Ramsdalsbadet. Där har även Jessica under några år lärt andra barn simma. Ramsdalsbadet har precis fyllt 80 år och är en institution på Brännö. Titta gärna på några bilder från badet.

Äldsta dottern har dessutom två fantastiska barn – mina alldeles egna barnbarn – som också är riktiga supermänniskor! Fina, hjälpsamma, trevliga, intelligenta!

Så som pappa och morfar kan jag luta mig tillbaka, dra ett djupt andetag och konstatera;

Lycka!

Kanske beställer jag visitkort med titeln Lyckostrateg...


Här spanar undertecknad filosofiskt och eftertänksamt ut över havet från Brännö en sommarkväll, fredligt puffande på snuggan, ca 1985...

Familjevapen
Troligen slår jag någon form av rekord i blygsamhet genom att exponera nästan 300 foton på mig själv på denna sida. Och ni har säkert noterat att jag hela tiden framhåller att jag är, och har varit "strateg" inom väldigt många områden. Det är ironi och satir - idag är ju var och varannan pajas "strateg" i olika sammanhang. Finns det någon som tömmer skit är hen förmodligen "fekaliestrateg"...

Har den där skojaren Jan gjort något efter bankkarriären då? Jodå, förutom inhoppet i den kommunalaverksamheten bl a ett litet gästspel som juryordförande i ett alldeles utomorträffligt företag i Kgl Hufvudstaden för några år sedan - Comaround AB! De erbjuder ett trevligt koncept med skräddarsydd information och virtuell utbildning - självbetjäning - i olika system och applikationer som ett företag använder.


Ett annorlunda och kul uppdrag där jag hade förmånen att få uppträda på Cirkus samma kväll som Lena Ph körde "sin grej" där.. Titta på promotionsfilmen!


Per aspera ad astra! Mot stjärnorna genom svårigheter, på svenska...

När jag inte använder den latinska sentensen drar jag till med: "Tandem musca cacavit!" När man vill låtsas vara riktigt lärd.


Tillbaka



fridde web production

© fridde web production Ltd, London, UK & New  York, US, Москва, Россия and Annedal, SW